Nuffran

14 september 2014, skulle bli en lyckligdag. En röddag där

kärlek och solidaritet skulle vinna. Sossarna skulle åter ta tillbaka makten

och vi skulle fortsätta kämpa för dom i samhället som har det svårt.

Vi skulle fortsätta kämpa för ett jämställt Sverige där alla är lika mycket värda.

 

Socialdemokraterna vann, men firandet och lyckan försvann, pga ett parti som

står emot kvinnor, homosexuella, invandrare, islam - Människor lika värde helt enkelt.

 

Det bev istället en svart dag, en sorgensdag. Känner bara en tomhet, en räddsla och en oro.

Hur kan vi, Sverige, lägga 13% på ett parti som går emot allt vi har kämpat för?

Allt som gör mig stolt till att vara en svensk. Igår försvann den stoltheten och byttes ut med sorg.

 

Jag vägrar att tro att 13% av oss svenskar är rasister, jag vägrar tro det!

Jag väljer att tro att det är ett missnöje som växt, en utväg som tyvärr blev fel.

En ovishet om gjorde att SD idag är Sverige tredje största parti.

Jag tror inte ni är dumma, jag tror ni är oroliga. Men tyvärr är inte SD svaret.

 

Vet ni om att SD tycker att homosexualitet är lika dåligt och onaturligt som pedofili?

Vet ni om att SD förnedrar folk med annan hudfärg OCH kvinnor?

Vem har rätt att säga vilken hudfärg som är rätt och fel? Vem har rätt att bestämma

vilka som ska få bo i vårat land? Vilka har rätt att äventyra annars människor liv

pga vart man är ifrån? Vem har rätt att bestämma vilka människor som är värde mer än andra?

 

Jag vägrar tro att ni, 13% som röstade tycker såhär. 

 

 

Det är nu vi ska visa att vi är starka, att kärlek vinner över hat.

Det är nu vi ska stå enade och kämpa tillsammans. 

Det är nu vi ska jobba för ett Sverige utan rasister.

Tillsammans är vi starka, och tillsammans ska vi bekämpa rasisterna!

Vi ger inte upp, vi ger ALDRIG upp.