Här kommer alla känslorna...

Det här med att vara känslig när man är gravid. Jag börjar grina för det mesta, men ofast när jag är ensam.
När jag hör en låt, när jag koller på tv, lyssnar på en podd eller läser något. tex när jag läser boken "Att föda" så kan jag börja grina bara av att det står något om smärtan, eller att man ska tänka att varje värk leder en närmare bebisen. Eller när jag blir arg på A, vilket tyvärr har hänt lite väl ofta på sista tiden. Då grinar jag nästan varje gång. Tur att han fortfarnde står ut med mig och att vi faktiskt kan skratta ihop också. Vad kommer mina korta stubin ifrån? Kan man skylla det också på hormoner? Det är iallafall tur att jag inte är långsint. 
 
Sen är det det här med mixtrade känslor. Det känns som jag varit gravid hur länge som helst, men på ett sätt har jag knappt hunnit inse att jag faktiskt är gravid. Hur kan det ens gå ihop?
 
Tiden har gått galet snabbt, redan mer än halvvägs. Men det känns ändå som det är jäääättelååångt kvar tills bebisen ska komma. Det hänger inte heller ritkigt ihop...
 
Jag längtar hur mycket som helst tills november när bebis kommer, samtidigt som jag vill vara gravid för det är så otroligt mysigt just nu när man dessutom mår bra. Alla pratar om att njuta av stunden, och visst gör jag det. Men det vore väl konstigt att inte längta till att bebis faktiskt är här, utanpå magen ibland också? 
 
Oftast älskar jag bebiskulan, men kan även komma på mig själv med att längta tills jag kan börja träna och äta bra igen. Tänk att börja löpträna, kanske ska jag köra igång med LCHF, eller ska jag kanske bli veggo igen? Ja, ni hör ju..
 
Sen har vi förlossningen att se fram emot också. Ibland känner jag mig nevös inför förlossning. Tänk om det gör så ont så jag inte kan hantera det? Tänk om inte krystningen kommer naturligt för mig?  Men å andra sidan känner jag mig oerhört taggat och nyfiken på förlossning. En känsla av att "Visst tusan kommer jag klara det!". 
Ja, jag blir ibland förvirrad på grmig själv :)
 
 
 

Kommentera här: