Tankar kring förlossning
Nu när det har gått halvvägs börjar tankarna på förlossningen komma allt mer. Som jag nämnt tidigare lyssnar jag ju på podden "vattnet går" och där får man lyssna på hur olika förlossningar kan vara, vilket jag tror är jättebra. Då förstår man att det kan gå hur som helst. Jag har även köpt Gudrun Abascals bok: Att föda; en barnsmorskas tankar, råd och erfarenheter. Dock har jag inte börjat läsa den än så jag vet inte om jag kan rekomendera den. Jag tänker att det kan vara bra att vara så förebedd som möjligt. Även fast jag inte tror att det spelar så stor roll när man väl ligger där, så tror jag ändå att det kan påverka mentalt. Man kan iallafall inbilla sig att man vet vad man håller på med :) Fake it til you make it!
Men till förlossningen, jag är inte speciellt rädd för själva förlossningen, att det gör ont har jag fattat. Det är inte så mycket man kan göra åt det. Jag är för all form av bedövning och kommer inte tacka nej till något sådant för att ha en "naturlig" födsel. Jag kommer gå andningskurser och förlossnignskurser för att försöka känna mig förbredd. Jag vet också att det kan ta väldigt lång tid, speciellt med första barnet, och inte heller det känns så skrämmande. Kvinnor genom alla tider och över hela världen har klarat det, så då borde jag också kunna göra det. Tyvärr har jag hört skräckhistorier om sjukvården efter förlossningen, och det är den som skrämmer mig allra mest. Och såklart att man inte får plats på sjukhuset och därför inte hinner komma fram i tid. Det hade verkligen varit en mardröm!
Det jag är otroligt rädd för är komplikationer efteråt, att man ska spricka alldeles för mycket och/eller att man senare har svårt att gå tillbaka till att bli normal och kunna göra vanliga saker utan att läcka eller ha ont. Såna här saker kan man ju inte direkt påverka men ändå går jag och är faktiskt orolig för just det här. Förlossningsskador tas inte på allvar och som kvinna måste man verkligen kämpa för att få hjälp, vilket verkligen är helt sjukt. Så ska det inte behöva vara och jag hoppas självklart på att inget sådant kommer att hända. Men skulle det hända, så ska jag verkligen försöka se till att kriga för att få den hjälp jag förtjänar! Det är bara att hoppas att man har kraften och orken till det eferåt, för det är inte alla som har.
Ett förlossnignsbrev ska ju skrivas också. Jag är sån person som tycker om att planera och vill ha allt klart i god tid. Därför kommer jag nog sätta mig ned ganska snart och skriva på det. Jag vill att A ska vara med så vi kan diskutera tillsammans vad vi förväntar oss, hur han vill ha det och hur jag vill ha det. Om jag inte kan förmedla mina tankar under processens gång vill jag att han ska veta vad jag vill så att han kan föra en talan åt mig. Det tror jag skulle lugna mig. Dessutom tror jag att det är bra om A också känner sig förebedd för det kan förhoppningvis hjälpa honom också. Är säkert inte så lätt att stå brevid under en förlossning heller.
Men det är mycket att tänka på. Man vet ju inte riktigt vad man har framför sig och hur man egentligen vill ha det. Så jag ska se till att forska lite mer i det innan jag skriver brevet. Har ni några tips på vad som kan tänkas vara bra att skriva med?
Självklart utgår jag nu bara från mig, och såklart hade det allra värsta varit om något händer med bebisen. Men det får vi vekrligen hoppas att det inte gör.
Magen växer så det knakar!