Nuffran

 

Illamåendet blev bättre, men det var fortfarande inte bra. Jag  tog bara åksjukatabletterna en gång om dagen nu, så det är ju ett framsteg. Värst var illamåndet på morgon och förmiddag, sen blev det lite bättre. Det var ingen hit att åka buss på morgonen heller, då sitter filmjölken uppe i halsen, blää. Har börjat kunna äta mer nu, men det är mest smaklöst husmanskost som fungerar.  Jag har väldigt svårt att sova på nätterna också. Att somna på kvällen (oftast runt 20-21) är inga problem, men sen vaknar jag flera gånger varje natt, och jag måste upp och kissa minst en gång. Sen ligger jag och vrider och vänder och kan bara inte somna om. Vilket gör att tröttheten aldrig försvinner. Så konstigt egentligen? Kroppen brode ju vilja sova massor nu så den orkar med alla sömnlösa småbarnsnätter framöver. Och det här med att vara hård i magen? Ursäkta men alltså seriöst? Detta är ett problem jag aldrig varit med om tidigare, men fy fan vad jobbigt det är? Inte nog med att man känner sig uppblåst, har lite "mensvärk" från och till,  utan man ska inte kunna gå på toa normalt heller. Det är precis som när man har ätit för mycket järntabletter haha. 

 

Men i påskas då, vi var hemma i Norrköping och skulle då berätta för mina päron. Jag vet att det är tidigt men jag kände att jag vill iallafall att familjen ska veta om det, händer det något kommer jag ju ändå att vilja prata med dem tänker jag. Så på långfredagen fick mamma och pappa ett påskägg som de skulle öppna tillsammans. I påskägget låg det en hjärtformad lapp där det stod "kan ni värma dessa tills november?", i ägget låg det två små bebisstrumpor. Både två bara log och mamma sa "pappa fattar inte" haha. Men det gjorde han, sen blev det kramkalas. Pappa önskade sig bebis i födelsedagspresent då han fyller år i november men vi får se :) På kvällen skulle vi upp till min syster på vinkväll, jag tog med ett alkoholfritt men sedan bjöd dem på massor av olika ostar och jag får ju inte äta någon av de goda ostarna, då frågade hon om det var för mina ibs besvär att jag höll på att testa ut något, jag svarade: "Nej men man får inte äta ost när man är gravid" Sen började jag skratta. Anna (min systers sambo) förstod direkt att det var sant men min syster trodde jag skojade, jättelänge! Hon koladae på vinet flera gånger för att verkligen se att det var alkholfritt och Anna började ställa frågor om gravidteten och när hen är beräknad, när jag började svara så tror jag att ävern min sytser började förstå, men det tog ett bra tag haha. Min bror fick veta det på påskafton, jag tyckte det var jobbigt att berätta inför alla så när vi hade ätit klart så stod han ute i köket och då gick ja jag ut till honom och sa "Du får nog ta och flytta till Jönköping nu" -"Varför då?" svarade han. "Jo för att du sa ju att du skulle flytta ner när du skulle bli morbror". Så himla roligt att se han reaktion! Jag tyckte det var oerhört jobbigt att berätta, jag blev så nervös, men jag vet inte varför? Men det var roligt och det känns skönt att de vet nu. På söndagen var det dags för middag hos A:s föräldrar och de skulle också få ett påskägg med samma sak i. A gav dem ägget när de höll på med maten så de öppnade inte direkt, så jobbigt! Men tillslut så öppnade de och blev också superglada. A:s pappa sa "Är det sant, ska ni ha barn"? De vågade inte riktigt ta ut något fall att det inte var så att jag var gravid haha. Sen började de bli oroliga då de ska på långsemester i november och kom på att de antagligen inte är hemma när bebis kommer. A:s syskon fick reda på det samma dag, hans bror fick frågan vid bordet vad han ska göra i november och hans syster var jag inte med när han berättade för jag var ute i köket då, men hon sprang ut och gav mig en kram och sa "vad roligt, Jag blir helt rörd, jag börjar nästan gråta".

 

Min familj hade tydligen redan börjat bestämma vilket lag bebis ska hålla på, och vad de ska köpa för lagtröjor till hen. Mamma och pappa har redan börjat planera sin semester till november så de kan vara nere i Jönköping när det är dags, haha så söta.  Så himla roligt när alla blir så glada och att alla redan längtar efter det lilla livet := 

 

Så nu vet familjen om det, Vi sa att vi väntar till vi har gjort ultraljudet den 18 maj innan vi berättar för de närmsta vännerna, kan vara skönt att få se att allt ser bra ut.