Nuffran

Samma dag som vi gick in i v.12 berättade vi får några av våra vänner här i Jönköping, mest för att vi skulle ha åkt och vandrat med dem i Norge i sommar, och det blir ju lite svårt nu. Tror inte jag är så sugen på att gå upp för berg och sova i tält när magen är stor :) Så vi tänkte att det var schyst att berätta att vi inte kan följa med. De blev så glada för vår skull så det var roligt :) Jag har berättade även för en kollega och A för några av sina klasskompisar. Den 18 maj är det som sagt dags för ultraljud och jag ska träffa tjejkompisarna från Norrköping på kvällen så då tänker jag att det blir mer officelt. Känns himla skönt att gå in i trimester 2 nu, och de "jobbigaste" - förhoppningsvis - veckorna är över. Jag vill inte ritkigt fira förrän vi har gjort ultraljuder och faktiskt fått det bekräftat att bebis mår bra där inne, men självklart är vi så glada just nu. Jag är nästan mest glad att illamåendet äntligen är över- tröttheten är kvar men det kan jag verkligen leva med, så jag är så lättad nu. Hoppas dock att enrgin också kommer tillbaka snart så jag kan ta tag i träningen igen, saknar verkligen den! Magen har redan börjat puta och det gäller och ha pösiga tröjor på sig nu. Inget som sitter åt, så himla oskönt! 

 

 

Vi gjorde ultraljud den 18 maj, samma dag som jag skulle åka till Norrköping. Och det kändes verkligen helt overkligt men jag var så spänd inför det. När vi var där sa barnmorskan "Nu ska vi se om det är en eller fler där inne" Haha A:s min var oslagbar då. Och jag tänkte, det räcker med en!

 

men oj vad häftigt det var att få se lilla bebis! Hen låg och sprattlade och rörde på sig hela tiden. A trodde att det var jag som rörde på magen och jag var tvungen att frågade om rörelserna var bebis, och det var det ju. Men så himla overklgit? Ligger den där lilla lilla bebisen verkligen i min mage? Ska den komma ut och bli en människa? Så himla orealistiskt. Men som sagt, häftigt! Vi fick med oss tre bilder hem och allt såg bra ut. Vi fick flytta fram BF till den 21 november iställer för den 18 och ny vecka sker varje onsdag, istället för söndagar som vi räknade på innan :) Sån himla oberskvlig känsla att få se lilla bebisen.

 

Som sagt åkte jag till Norrköping samma dag så jag skulle på begravning på fredagen. Hemma träffade jag tjejkompisarna som jag skulle berätta för. Jag var först på plats hemma hos Sandy där hon, bebisen och pappan var. Pappan frågade då: Jaha och när ska du skaffa barn då? Jag blev helt paff då jag hade tänkt att berätta samtidigt för dem. Sandy började skälla på honom och säga "Sånt där frågar man faktiskt inte...." Precis innan sa jag 21 november. Sandy fortsätter med att prata om hur man inte ska fråga om sånt i någon sekund till innan hon blir helt tyst och vänder sig till mig : Vad sa du?! Haha, det var verkligen roligt. Resten av gänget visade jag en bild från Ultraljudet medan vi satt i soffan och de blev så glada :) Jag hade ju som sagt väntat med att berätta för andra utanför familjen tills vi hade gjort ultraljduet så vi visste att det såg bra ut och att det faktiskt var något där inne. Jag ringde även farmor och berätta och hon sa "Jag visste det, jag visste det redan sist vi sågs (i påskas) men jag täntke att du ska få berätta själv" Hur hon visste det har jag ingen aning om, hon kanske kände det på sig haha :) Sedan sa hon "Hälsa A att det gjorde han bra", haha ja jättebra jobbat A... 

 

Och den 1 juni när vi var i vecka 16 gick vi ut på Facebook och berättade att vi väntade barn, jag hade tänkt att hålla på det lite till men sen tänkte ja, äsch, magen putar redan rätt mycket så lika bra :)