Nuffran

 

Från och med igångsättningen vid 4 känns det som om det var en dimma fram till klockan 7 och personalbytet kom igen. Jag sa till Jennifer när hon kom tillbaka: Jag har hållt henne inne för din skull, och då började hon skratta och sa svarade vad snällt. Från klockan 4 hade jag värkar så himla ofta och jag hade absolut ingen tidsuppfattning, det kunde lika gärna ha gått 20 minuter som tre timmar. Jag hade alltså ingen koll, utan blundade hela tiden och koncentrerade mig bara på att överleva värkarna. Det var väldigt tufft och jag sa flera gånger till A att nu orkar jag inte mer. Vilket såklart var jobbigt för A också, som satt och var ledsen för min skull. Förstår att det måste vara jobbigt att sitta brevid och inte kunna göra något. Under hela förlossningen fick de tömma urinblåsan tre gånger, var lite nervös inför det innan, men det gjorde inte ont alls, helt ärligt så kände jag ingenting av det. 

 

Vid 7 och personalbytet skulle jag börja ändra positioner i sängen, och fy faaan. Hur i helski ska man kunna röra sig när allt gör så ont?! Blev nästan arg när de föreslog det, trots att jag skrivit att de skulle göra det i förlossnignsbrevet. Men på något vänster lyckades jag vända mig. Låg på sidan ett tag, sedan fick jag hoppa upp till knäsittande, lutadande över sängen. Här satt A och baddade min panna för jag svettades något oerhört. Han fixade med saft och vatten också för min blir otroligt torr i munnen av lustgasen. Nu var jag öppen 10 cm, men bebis ville inte sjunka ner, utan satt kvar högre upp. Detta gjorde att jag började "krysta" redan vid 7, för att försöka få ned henne, vet inte varför jag gjorde det egentligen men fick för mig att det borde hjäpa henne att sjunka ner mer.  Här är allt en enda stor dimma, värkarna kom hela tiden kändes det som och jag minns ärligt talat inte så mycket förutom att det var otroligt jobbigt. Frågade hur lång tid det kunde ta när det närmade sig, och läkarstudenten svarade: det kan ta allt från en kvart till några timmar och då började jag grina. Några timmar? Jag var ju helt slut. Hon skulle bara ha ljugit för mig. Nu började jag dessutom fråga om kejsarsnitt för jag var helt färdig. Jag ville ju egentligen inte det men kändes som om detta aldrig skulle få ett slut. Jag frågade också varför hon inte ville komma ut ett x antal gånger. Mitt i allt detta säger barnmorskan: det kan vara svårt att tänka sig att föda barn igen och skaffa syskon, men tänk på att hon banar väg för nästa barn, vet att jag tänkte va fan pratar hon om det nu för !?

 

Tillslut var det dags att äntligen få börja krysta, jag hade svårt att känna när jag egentligen skulle krysta, eller så trodde jag bara att det skulle kännas tydligare men ut kom hon ju. Jag frågade hela tiden, har jag en värk nu för jag ville krysta haha. Klockan 10 började krystvärkarna och barnmorskan sa: det kan svida lite när huvudet kommer ut, jotack det gjorde det ju. Det svåraste var att man inte fick krysta efter att man hade haft en krystvärk eftersom man kan spricka då, det enda man ville var ju att pressa på för det gjorde så galet ont, men här "skällde" både barnmorskan och A på mig: krysta inte nu!! Jag fick även en blöt handduk i mellangården för att försöka undvika att spricka. Just att spricka och få skador var ju något jag hade oroat mig för innan förlossningen.

 

Mellan värkarna hade jag och A ett så bra sammarbete när han gav mig lustgasen direkt efter, sedan vatten. Det funkade så bra fast det var fruktansvärt precis efter en krystvärk. Då låg jag bara och kved och spännde mig, inte en enda kurs om andning kunde ha hjälp mig här! Hon hade så svårt att komma ut, och mina värkar var inte tillräckligt starka, så de började prata om sugklocka, detta är något jag verkligen inte velat ha och hade tillomed skrivit det i förlossningsbrevet. Under denna tid höll jag läkarstudenten i ena handen och A i andra och tänkt bara neej faaan inte sugklocka! Men hon måste ju ut, men jag tänkte; nu fan tar jag i som tusan så jag slipper den där jävla sugklockan och äntligen började något hända! Jag fick släppa deras händer och tog tag i ordentliga handtag istället, jag låg alltså i gynställning med fötterna upp och med handtagen kunde jag ta i hårdare och alla sa nu ser vi huvudet!! Vill du känna? Men jag tycker det är lite otäckt så jag sa nej och fortsatte koncentrera mig på min sak. 

 

Efter ett tag säger barnmorskan: Nu är det bara två krystvärkar kvar, och de orden gjorde så jag fick sådan himla energi och kraft, när jag trodde att jag inte hade något kvar att ge. Två stycken är ju ingenting tänkte jag. Det blev tillslut tre krystvärkar istället och hon flög ut med ett ordentligt ploppljud. Och samma sekund hon kom ut försvann all smärta. Låter som en klycha men det är helt sant. Samma sekund, ingen mer smärta. Efter 50 minuter krystvärkar var hon äntligen ute. 10.51 den 14 november föddes vår älskade dotter Tyra, en vecka innan BF. Det hördes bara lite konstiga ljud från henne och jag sa: pratar hon redan. Sen kom jag på, men de ska ju skrika när de komemr ut. Så jag frågade varför skriker hon inte? Sedan gick allt sanbbt. A fick inte klippa navelsträngen utan istället sa de att hon behöver hjälp och att pappan skulle följa med. Så där försvann hon utan att jag knappt fick se henne, såg lite hår och de sa aldrig att det faktiskt var en tjej innan de sprang iväg. Jag var ganska tagen här så jag försod inte riktigt vad som hände och hann aldrig bli speciellt orolig. De kom in och sa att det inte var någon fara och jag hade ju annat att göra, skulle få ut moderkakan vilket inte var några problem och tyckte inte alls att det gjorde ont. Jag vet att jag frågade vad klockan var för som sagt hade jag ingen tidsuppfattning alls  Jag blev lite chokad när de sa att klockan var 11, herregud hade vi hållt på så länge? Jag fick se moderkakan och sedan var det dags att sy. De sa att det endast var lite som hade spruckit och endast yttre som behövdes sy, och det gick också snabbt och smidigt, men jag var lite nervös så jag tog lustgas trots att det inte gjorde ont, den hade ju varit min vän under så lång tid så ville inte ritkgit säga adjö än kanske.  Sedan kom en annan i personalen in och berättade att det såg bra ut med bebis och jag frågade om hon var söt och det var hon. 

 

 

Efter 31 minuter kom äntligen A tillbaka med ett litet knyte i famnen och jag fick äntligen upp vår lilla sötnosen på bröstet. Hon tittade på mig med sina stora  blåa ögon sedan började hon direkt att snutta på bröstet, och här var lyckan total, man glömde allt vad trötthet, hunger och smärta hette. Hon var här vår perfekta lilla dotter, 3750 och 50cm ren kärlek. Det första jag tänkte på var att hon hade väldigt mycket hår, och att jag inte fick ge henne första pussen, men det var okej att A fick göra det. Sedan kom de omtalade mackorna, och de smakade verkligen gudomligt. Vi hade ju inte ätit på så länge så det var fantastiskt att få i sig lite mat. 

 

 

När man tror att man inte hade någon mer energi, så hade man hur mycket kraft som helst kvar att hämta. Vi kvinnor är ju helt fantastiska. Så mycket vi power vi har alltså. Vilken himla känsla det är att föda barn, jag kände mig som en riktig superwomen när det var över. Förstå hur länge jag höll på, och ändå orkade jag mig igenom det. Direkt efter kände jag bara WOW, detta var fantastiskt, ingen tvekan om att jag skulle göra detta igen. A var däremot mer tagen efteråt och sa: vi ska inte skaffa några fler barn, jag svarade att jodå klart vi ska det! Tänk vad snabbt man glömmer smärtan, och man minns bara detta häftiga och den underbara känslan när hon väl kom ut.

Efter en stund fick jag gå och duscha och se så att jag kunde gå på toa själv, och vad skönt det var att få duscha och att allt fugnerade. Men jag blödde väldigt mycket men det var inget som var någon fara. Innan förlossningen hade jag sagt att jag inte ville att A skulle se något där nere udner förlossningen, men herregud, man bryr sig verkligen inte ett skit om det under förlossningen och A såg när hon kom ut, trots att han stod vid mitt huvud. Och nej, jag bryr mig inte heller att det kom lite bajs under krystvärkarna, för det var inte ens något jag märkte just då, och jag kunde inte bry mig mindre om det.